torsdag 21 april 2011

Sjukstuga

Leo blev aldrig bättre, snarare sämre. Så igår efter att ha haft 39-40 graders feber i 4 dagar fick jag en akuttid till barnspecialisten. Visade sig att han hade öroninflammation. Jag var ju trots allt med Alex till läkare i fredags och passade då på att be henne titta även i Leos öra men hon kikade bara snabbt och sa att det var absolut ingen fara.
Nätterna har bestått av vankande, medicinerande, vyssjande, tröstande, försök att kyla ner en brännhet kropp, ta hand om Alex som fortfarande hostar lungorna ur sig m.m.
Så sömnen har fått stå åt sidan ytterligare en vecka.
Inte konstigt att jag nu börjar bli förkyld. Igenkorkad näsa, pannknack och värk i bihålorna.
Det är väl mammans lott gissar jag.
Men nu ska det väl bara kunna bli bättre :)

Hade som sagt två begravningar också i veckan, och det är konstigt det där hur det kan kännas. Eller kännas, vet inte hur jag ska förklara..
Men på tisdagen var det en äldre dam, över 90, och även fast det alltid är en stor sorg tänkte jag ändå att det blir en ganska "enkel" begravning.
Men inte då, jag satt och bölade efter deffileringen.(avskedet)
Hennes man bröt ihop totalt när han kom fram till kistan, flera stycken fick hjälpa honom upp på fötter igen och han var helt förstörd.
Förstå att bli lämnad ensam efter att ha levt ihop med någon i säkert 60-70 år.

Sen igår var det en ung man som begravdes, han efterlämnade bl.a 2 barn, och det var säkert 150 stycken i kyrkan.
Det gick förvånansvärt "lätt" att sjunga mina sånger, jag kände ett sorts lugn trots allt.
Konstigt nog är det oftast värre att sjunga för bara några få än mot som igår 150 stycken. Det blir mer intimt, nära inpå, med bara ett 20-tal och jag känner mig mer utlämnad.
Men jag visste inte riktigt vart jag skulle titta när de två små skulle ta farväl av sin pappa. Då klarade jag inte att hålla tillbaka tårarna längre.
Måtte det aldrig, aldrig hända, varken i min familj eller någon vän.
Vi har ju tyvärr redan varit med om det i.o.m min kära vän Magadelnas bortgång och det får vara stopp där.

Nej fy 17, elände och mera elände.
Hoppas det sker något positivt snart så jag får något roligare att skriva om.

Puss I Påsk!!!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar