torsdag 26 januari 2012

Så olika!

Hur kan det vara så, att jag i ena stunden ser på mig själv och min kropp och tänker- ja men det är inte så tokigt ändå. Visst, inte supersmal och så, men helt ok.
För att i nästa få syn på mig själv på bild eller video och bli alldeles äcklad, illamående, ledsen och bestört- är det där jag??!!
Jag vet att det går att göra något åt, fettet alltså, men det är inte så jävla lätt att få till det. Jag har inte sprungit sen november, det har varit förkylningar, nackspärr och ja-vädret som varit det jag "skyllt" på.
För att komma iväg till någon träningsanläggning finns det inte tid till. Johan är hemma ca: 17.30 på kvällarna och med tanke på att den här våren bjuder på en av de största showerna någonsin med Återsken känns det inte rätt att förutom träning med dem tisdagar, torsdagar, vissa lördagar och söndagar säga på onsdagen- nu åker jag och tränar!
Så det gäller väl helt enkelt att göra något annat, men kan någon bara ge mig en rejäl spark i röva?! Det går att springa fast det är snö och kallt (eller?)
Jag vill inte behöva känna mig äcklad av mig själv och det är bara jag som kan göra något åt det. Skärp dig nu Therése!

7 kommentarer:

  1. Du, det där är bara tankar, kom ihåg det....

    Tjock är ingen känsla! Ilska, glädje, sorg är känslor men tjock och äckel över den egna kroppen är tankar, som går att påverka.

    Dessutom kan man ju undra, varför är skinny glad men mullig inte?

    Varför har den biologiska vikten fått stå till sidan av ideal som ständigt kräver att vi ifrågasätter oss, får negativa tankar och måste fokusera EMOT kroppens vilja om en egen vikt.


    Nej... det är tankar Tess.... inte mer än så.... glöm inte det...

    KRAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mullig och gullig sa jämt min morfar, och ett tag där var jag faktiskt just det ;)
      Men visst är det mycket tankar, och de är svåra att koppla bort när man burit på dem i över 25 år.
      Men jag jobbar på det.
      kram

      Radera
  2. Du är fin som du är älskade syster <3

    SvaraRadera
  3. Martina von Arronet26 januari 2012 10:34

    Åh jag känner så igen mig i det du skriver Therese, och på ett sätt är det skönt att veta att jag inte är den enda som tänker/känner så här. Jag har alltid haft komplex för hur jag ser ut, hur min kropp är och hur jag uppfattas hos andra. Trodde ett tag att det där växer väl bort, typ när man blir vuxen, men icke eller så har jag inte blivit vuxen än (hmm fyller visst 40 i år). Det är skitjobbigt rent ut sagt!!! ett helvete skulle man också kunna säga. Jag mår alltid superdåligt ifall jag inte kan motstå frestelsen att käka lite chips eller ngt annat smarrigt under helgen, för under veckorna äter jag oftast inte ngt onyttigt men ändå sitter de där de där förbaskade extra kilona som jag vill få bort. Jag rider två ggr i veckan på min medryttarhäst och jag är ute och går minst 2 timmar totalt om dagen med min hund så man kan ju inte säga att jag inte rör på mig, och något mer än dessa saker hinner jag inte göra så är det bara. suck och pust. Hmmm vi kanske ska ta och diskutera detta ämne över ett glas vin ngn gång?? ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej du, tankarna får vi nog bära med oss ett tag-tyvärr!
      Men ett glas vin (för det är ju bra kalorier, eller hur) vore väl trevligt.
      Kram

      Radera
  4. Hej min vän, här kommer en spark i baken,

    Du har ju världens läge att träna nu när du är hemma! En timmes PW med Leo i vagn varje dag är ju grymt bra träning (speciellt i lite snömodd för då får man extra motstånd.

    Kom igen nu, bestäm dig!
    Sätt upp ett mål & kör!!

    Så parallellt kör du en vettig kost som funkar för dig & så kan du säkert få lite övningar av storebror som du kan köra hemma.

    Jag kör också nu! När vi åker på vår resa i vår då ska vi inte sitta & vara tjocka nej då ska vi vara skitsnygga & nöjda med våra kroppar! Okej? :-)

    kram Lina

    SvaraRadera