måndag 26 november 2012

Fegt?

Den som hotar med att ta livet av sig gör väldigt sällan det, tar livet av sig alltså. Men frågan kvarstår- varför ens hota? Finns det någon egentlig baktanke med det? Finns det en liten risk att det ändå är på riktigt? Hur ska man veta??
Jag har fått ett sånt "hot" tidigare och det var fruktansvärt. Jag blev livrädd, gick länge omkring och undrade om det skulle ske, eller för den delen-när det skulle ske? Jag var inte gammal, personen ifråga var ingen främling, tvärtom!
Jag skulle aldrig ha behövt ta det ansvaret, av att veta att det kunde ske och att vara den som visste om det. Att behöva gå igenom ett helvete. För personen i fråga skulle aldrig ha gjort det, det vet jag nu såklart.

Varför tar jag då upp det här? Jo för idag fick jag uppleva samma skräck igen.
ett litet pop-up på datorn och mitt hjärta skenade iväg. Händerna började darra, jag fick ont i hela kroppen, paniken intog varenda fiber av min kropp.
Vad är det som händer, är det på riktigt, vem ska jag kontakta?!
En svag känsla sa mig ändå att det nog inte var så, att det "bara var ett hot", ett rop på hjälp/uppmärksamhet, vad vet jag?
Men självklart tog jag det ändå på allvar, började genast leta efter kontaktuppgifter till de som var berörda, försökte få klarhet i vad som pågår.
Tyvärrr besannades mina farhågor, det var inte första gången detta hade hänt. Säkert inte sista heller.
Men det gör mig både förbannad, arg, ledsen och undrande- VARFÖR??!!
När har det gått så långt att man inte ser vad man gör med de människor man har runt omkring sig. De som älskat dig, brytt sig om dig, tagit hand om dig, ställt upp för dig, skrattat och gråtit med dig. Varför söker man inte hjälp. Eller är det här ett rop på hjälp?
Och vad kan jag göra?
Och framför allt- vad händer om det en dag verkligen sker? Kunde man ha gjort något annorlunda?

4 kommentarer:

  1. Att ta på sig ansvaret för någons själviska handlingar är absolut inte något du ska göra! Om det skulle gå så långt har personen oftast bestämt sig och då kan det inte ändras. Att sedan leva med tanken att man kanske kunde göra något är något helt annat. Du kan stötta och finnas där, men det är inte säkert att du får något tillbaka, och får du det betyder det inte att man lyckats, utan ofta gör man det bättre för stunden. Men jag tycker som du skriver att det är oerhört egoistiskt, tänk på alla som finns kvar och undrar precis som du. Vad skulle jag gjort för att förhindra.....

    SvaraRadera
  2. Tack för dina ord Jennie. Jag vet också att det inte är något jag kan ta ansvaret för men självklart kommer jag gå och undra vad som sker.
    Fast jag är ändå väldigt säker på att det inte kommer att ske, det är uppmärksamhet som eftersöks.
    Tack igen för dina tankar

    SvaraRadera
  3. Min kommentar från igår har tydligen försvunnit... Det jag skrev gick ut på samma sak som Jennie skrivit. Den som har bestämt sig har redan bestämt sig, och de pratar inte om det och ingen i omgivningen har haft möjlighet att förstå. Det är dessa människor som är så sjuka att man väljer att avsluta sina liv det är synd om. Inte de som är sjuka som försöker skrämma sin omgivning för att försöka ge dåligt samvete. Är de såpass medveten om att de är sjuka är det deras ansvar att ta tag i sin situation och att söka proffessionell hjälp! Händer det i det här fallet så finns det inget vi har kunnat göra utöver det vi redan gjort... Personen ifråga måste gå till botten med varför hans/hennes livssituation ser ut som den gör, sedan göra om och göra rätt... Hårt men sant.

    SvaraRadera
  4. Vill absolut inte skapa en debatt men jag tycker det är mycket svårt att förstå vissa av dessa resonemang, då det helt klart är så oerhört individuellt. Det är säkert många som söker någon slags uppmärksamhet och medlidande absolut, men en del av dessa människor har kanske redan den egenskapen i sig, och och dom då mår så dåligt att det blir ett alternativ att ta sitt liv då spelar det ingen roll hur egoistiskt det är då nog ingen av oss förstår den känslan. Och jag personligen tycker att visst det kan från ett håll kännas egoistiskt när man lämnar många i sorg och förtvivlan, men det faktum kvarstår att om man mår så dåligt att man inte bryr sig om att dom som älskar än kommer sörja så är det akut och enligt mig inte ett dugg egoistiskt, man vinner ju inte på det, man dör! Och jag vill inte spekulera i den misär och det lidande man måste känna om man tar det steget. Som sagt väldigt individuellt.

    Känner med dig Therese då det är uppenbart att man aldrig kan veta vem som bara vill att man ska tycka synd om dom ett tag och sen har dom fått sin uppmärksamhet. Och mamma! Allt som vi inte förstår innebär inte att det är sjukligt beteende, man behöver inte vara sjuk vare sig man tar sitt eget eller någon annans liv. Om man är självmordsbenägen och deprimerad är man nog i dom flesta fall inte medveten om att man är sjuk och jag garanterar att proffessionell hjälp ofta hamnar som sista alternativet. Om man inte får det tipset och stödet från någon annan först! Poängen är att man känner sig nog bara ledsen och förnekar att man skulle vara "sjuk".

    Detta är jättehemskt Therese även om jag håller med om att det är uppmärksamhet som söks i just detta fall!

    SvaraRadera